Döda hackspettar hackar inte

- Iiiiiiiiiii, hörde jag från baksätet där ”Ordinarie” Silfverberg satt, medan jag höll i ratten för att forsla oss till lunch på stan.

- En hackspett! Det sitter en hackspett på nackstödet!

Hon hade rätt, det gjorde det onekligen. Visserligen var det länge sedan den levde, trots den praktfulla fjäderdräkten. Det såg jag tydligt. Frågan var bara varför det satt en uppstoppad hackspett i min bil? Och hur hade den tagit sig hit? Uppstoppade hackspettar är inte lika mobila som ouppstoppade, menar jag.

Jag försökte lugna ”Ordinarie”.

- Du behöver inte frukta för ditt liv. Inte så länge jag har något att säga till om här, sa jag och försökte låta trygg.

- Döda hackspettar hackar inte, la jag till, mest för att lugna mig själv.

För jag var faktiskt inte själv helt säker. Den såg ju hungrig ut. Glasartad blick, helt still, som för att förhäxa sitt byte före dödsstöten, eller dödshacket, i vårt fall.

Lunchen petade vi i oss. Sen forslade jag ”Ordinarie” tillbaks till jobbet. I ett stycke, trots det stirrande rovdjuret på nackstödet i baksätet.

Jag hade mina misstankar. Indicierna pekade åt ett specifikt håll. Kunde det vara så att en viss samlarmanisk person i min absoluta närhet, en som var känd för att ha kapat källar- och vindsförråd runt om i stan förr, inte längre visste vad han skulle göra av allt han drog hem och därför hade börjat placera ut grejor också i min bil?

Han erkände direkt, min man Christian.

- Jo, försökte han inställsamt, jag tyckte att det kunde se trevligt ut med en hackspett i bilen. Lite hemkänsla, typ. Och Jonathan tycker ju om fåglar…

Jag gav mycket motvilligt med mig. Underströk att min oerhörda storsinthet var högst tillfällig. För man vet ju hur det är med saker som inte fixas direkt. De riskerar att förbli en del av ens liv för alltid. Och uppstoppade fåglar ska på inga villkor bli en del av mitt liv för alltid.

En dag gick en stjärtfjäder av.

- Ooooj dååå! Vaaa syyynd! Jag ska bara känna efter om det är något mer som sitter löst, sa jag lömskt när jag såg min chans att äntligen få plocka isär den lille krabaten och på så sätt bli av med honom.

Det var då min man överträffade sig själv. Vi skulle just åka på semester och på fullt allvar föreslår han att hackspetten ska få följa med.

- Polen har ju många bra hantverkare, kanske kan vi hitta någon uppstoppadfågel-makare som kan fixa till vingen lite snyggt…

- NEJ! BLANKT NEJ! Jag reser inte på semester genom Europa med en död hackspett i baksätet! Aldrig i livet!

Christian ryckte uppgivet på axlarna, skakade sorgset på huvudet. Som om det var jag som var den helt omedgörliga här. Han var ju helt normal, såklart. Ja, vi säger väl det då.

Hemma igen efter semestern, kroppen full av ro, den vingbrutne äntligen nerpackad på vinden.

Då dyker ugglan upp. Christian hade (i smyg gissar jag, i hopp om att det skulle passera obemärkt) förbarmat sig över ytterligare ett ärvt fjäderfä och spikat upp den före detta stolta ugglan på paradplats i orangeriet. Här är den under den korta stund den fick sitta uppe och ge världen skuldkänslor:

Men den här gången gav jag inte efter. För det är bara Gud och eventuellt Christian själv som vet hur många uppstoppade fåglar till han har i sina gömmor, som han väntar på att få förbarma sig över. Men Christian, om du läser detta: JAG VILL ALDRIG FÅ VETA!!!

Jag vill också här passa på understryka att vi som familj inte är för att stoppa upp. Inte någon, inte något. Ugglan och hackspetten ärvdes uppstoppade och kom på det sättet in i vårt liv.

Imorgon fyller Jonathan tre (Hurra! Hurra! Hurra!). Då ska jag vara hemma och baka jordgubbsgräddtårta (explicit önskan från den unge herrn), blåsa ballonger och feja. Vi hörs på onsdag igen! Och då är det tävling!

0Tweet