I helgen blev jag ombedd att uppträda inför publik. Motvilligt gjorde jag mitt stora shownummer – och fick hånskratt och förfärade blickar som tack!

I klartext, min syster bad mig: ”Gör det där med öronen!” så hennes man skulle få höra. ”Det där med öronen” är en ovana jag har. Eftersom jag använder öronproppar varje natt får jag ibland lite kli i öronen. För att bli av med det pressar jag pekfingrets knoge mot öronfliken framför hörselgången och gnuggar loss. (Jag petar alltså inte i örat vill jag framhäva, så det är inget läbbigt fingrande inuti huvudet som försiggår.)
Detta örongnuggande har jag länge trott var en diskret privatsak jag kunde ägna mig åt varsomhelst. Tills vissa närstående gjorde mig uppmärksam på att: ”Men herregud, vad är det där som piper!?”
Tydligen hörs det. Mycket. Påstår folk. Jag vet inte… vad tycker ni?

Har du någon ovana som stör omgivningen?

PS. Det hjälpte att säga till Maj på skarpen – idag är hon på mycket skönare och soligare humör!

Längden har betydelse. I alla fall om man ska hänga med i nättrenderna. Där har kort blivit det nya långa. Ju mindre desto bättre är det som gäller nu.
Där skulle jag till exempel fått sluta skriva om jag twittrat och haft max 140 tecken. Men eftersom jag är en gammeldags bloggare utan bokstavsgränser kan jag fortsätta och berätta att jag testat de nya sätten att vara fåordig och kort mot andra människor.

* Jag har twittrat på Twitter: Här ska man skriva vad man gör med högst 140 tecken. Läs mitt första twittermeddelande HÄR.

* Jag har kortkortbloggat på Nanoblogg: Här är man ännu mer korthuggen och får bara skriva ett enda ord. Läs min första nanonblogg HÄR.

* Jag har gjort en mikrovideo: Orkar man inte skriva alls kan man istället lägga ut en mikrovideo på sin blogg. En film kan säga mer än tusen ord. Som den här skakande inblicken i vilken röra det är att jobba på en veckotidning:

Så vad ska man tycka om den här korttrenden då? Om den beror på att folk skulle vara så himla upptagna att de bara har tid att skriva/läsa 140 tecken eller ett ord blir det ju lite löjligt. Å andra sidan är det en utmaning att hålla sig kort. Att skriva långt är lätt, att skriva kort är en konst.
Vad tycker du – är underbart kort eller långt?

Vilken höjdarhelg! Bussresan blev hur bra som helst. Alla min fördomar kördes snabbt omkull. Inte en enda allsång eller frågesport, men bekvämt, bra service och en busschaufför som verkligen levde upp till sångens man med glatt humör.

Och Berlin visade upp sig från sin allra bästa sida. Jag blev inte arresterad en enda gång, frossade i currywurst och eisbein, hann med massor med intressanta sevärdheter som till exempel det interaktiva DDR-museet, där jag och sambon bland annat testade att sitta i en Trabantbil och i ett östtyskt vardagsrum:

Men mest satt vi på uteserveringar och njöt av det fantastiska vädret, strålande sol från en klarblå himmel och drygt tjugo grader varmt.
Vilket gjorde resan mer färgstark än väntat… när jag tittade i spegeln på hotellrummet studsade jag högt av förvåning.
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som rödast i plytet är? Jo, det var jag! Jag hade gått från vinterblekt lakan till nykokt vårhummer på några timmar.
Och det sitter i än. Även om nyansen håller på att dämpas. Jag kollade för ett tag sen och jämförde med ett riktigt tomterött färgprov:

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om min nuvarande nyllenyans påminner mest om korv stroganoff eller rökt lax… vad tycker du?

Gomåndag! Hoppas alla haft en bra helg.
Var det någon som släckte lamporna i lördags kväll när det var Earth Hour? Vi gjorde det. Och hade en mysig timme i lågornas sken. Så här såg det ut hemma i vårt mörker:

Och det var ju trevligt. Tills jag blev akut kissnödig. Och upptäckte att jag glömt ställa in stearinljus på gästtoaletten som låg närmast. Jag trevade mig in och kände porslin. Handfatet. Nej så akut var det inte. Sen attackerade plötsligt en pall min ena vad. Helt oprovocerat. Då var jag snubblande nära att tända taklampan. Men jag är envis, ett par blåmärken får väl en miljövän tåla, och haltade vidare på jakt efter toastolen. I sista sekund damp jag ner, med uppfällt lock och bara en lätt snedlandning.

Visste du förresten att 1 % av befolkningen skruvar ur glödlampan och tänder levande ljus på toa för att det inte ska synas att det är ostädat när de får gäster? Det rapporterar en undersökning gjord av Gustavsberg.
Andra bubblande badrumsvanor:
* Kvinnor vill inte dela badkar med en karl! 76 % av svenska kvinnor tar hellre med en badolja än sin man i karet.
* Nästan lika många kvinnor som män sitter och läser på toa! 56 % av kvinnorna, jämfört med 66 % av männen.
* Hår i avloppet är det mest irriterande i badrummet, tätt följt av kalkavlagringar och tandkrämsstänk på spegeln.

Jag är nog mest förbluffad över toaläsningen. Jag förstår inte. Varför vill man slå sig till ro därinne så pass länge att man behöver läsa för att fördriva tiden? Snabbt in, snabbt ut och läsa i en skön soffa eller fåtölj låter mycket mer vettigt tycker jag… eller?
Tillhör du toaläsarna?

Våren 2007 skrev jag så här i papperscharlotten:

Att borra eller inte borra…
Varför är det så trögt att ta itu med vissa saker? En till synes enkel uppgift kan ligga och jäsa som en gammal surdeg i fler år. Min senaste surdeg är en oupsatt hylla i sovrummet. Jag kan göra svårare saker: laga en trerättersmiddag, planera en semester, shoppa en långlördag. Men sedan augusti 2005 kan jag inte borra fyra hål i väggen. Om jag inte får tummarna loss snart kommer hyllan att vara för omodern/murken att sätta upp – och jag kan äntligen slänga den med gott samvete…

Nu är det gjort! Det tog ungefär 3 1/2 år men förra helgen åkte hylljäkeln äntligen upp! Men säg den lycka som varar för evigt – då dyker det genast upp nya problem:

1. Måste vi börja sova med hjälm?
Hyllan sitter rakt ovanför sängen och varken jag eller sambon är överdrivet händiga. Så det är lite tveksamt hur säkert den sitter. Innan jag somnar sneglar jag oroligt upp på hyllan och undrar om den kommer att falla ner och döda oss i sömnen. Det är inget bra sätt att komma till ro på.

2. Vad ska vi ha hyllan till?
Tanken var att det skulle se snyggt ut, men då måste man ju blinga hyllan lite och ställa dit något fint. Vad som är fint råder det delade meningar om… Kolla här:

Plötsligt ser jag att det står tre datorspelskartonger på hyllan! Enligt sambon är dessa kartonger ”färgglada”, ”trevliga” och en ”prydnad för varje hem”. Hade han fått bestämma hade vi inrett lägenheten enbart med datorer och spel.
Vad tycker du – kartonger kvar, kartonger bort?

På tal om att vara händig och praktisk så gillar jag att kolla på vissa hemmafixarprogram (och drömma om att någon skulle komma hem till oss och fixa!).
Arga Snickaren är en ny favorit, och en gammal favorit är Design: Simon och Tomas. Simon och Tomas har också designat en ny hushållspappershållare för Edet som jag tycker är rätt läcker:

I ett annat liv hoppas jag bli återfödd som en snickare eller annan händig typ – det måste vara en fantastisk känsla att kunna svänga ihop ett hus eller nåt.
Min största snickarbedrift är en stereobänk som jag gjorde i träslöjden i åttan. Jag försökte få hem den på pakethållaren på cykeln, efter några meter trillade bänken i asfalten och gick sönder. Ingen större förlust, den var så ranglig att den aldrig hållt att ställa en skivspelare på ändå…

Är vår singing lobster ett ovanligt slött skaldjur? Det står att den ska slå med stjärten, resa på överkroppen och vara allmänt yster! Men vår ligger mest utslagen och orkar knappt vifta med klorna – som om den tagit för många snapsar…
Gunilla och andra med sånghumrar – hjälp! Är era likadana eller har vi fångat ett måndagsexemplar?

Helgens vilda klappjakt blev lyckad. Jag stapplade hem med klasar av kassar dunsande mot benen. Nöjd med mina jaktbyten. Men trött som en urvriden pepparkaksdeg.
Sista shopstoppet i en klädaffär, där halva stan också verkade ha parkerat sig i kö, märkte jag att sista droppen i glöggmuggen var nådd. När jag tappade en paketpåse på golvet övervägde jag allvarligt att låta den ligga kvar, för att slippa böja min värkande rygg. Eller betala någon i kön för att plocka upp påsen åt mig. Då är det dags att gå hem…

Igår, på andra advent, hade jag kvicknat till så pass att jag var pysselredo.
Jag och sambon hade bestämt oss för att det var dags. Vi hade pratat om det länge nog utan att göra allvar av det. Vi satte oss vid köksbordet, drog ett par djupa andetag, fingerstretchade lite och kastade oss över klumparna.
Det var första gången för oss – vår marsipanpysselpremiär!
Och kul var det. Speciellt sambon visade sig vara en kreativ knådare och fingerfärdig figurformare. Här visar min marsipanman hur han svänger ihop allt från en jultomte till en julsköldpadda!

Vilket julpyssel gillar du bäst?

Här är min lilla film från Allas julfest i onsdags. Lägg gärna märke till den oväntade bildvinkeln i början. En kollega skrattade gott åt mitt ”misstag”. Men jag hävdar bestämt att det var ett medvetet konstnärligt grepp, som kanske kan vara svårt för vissa att förstå och uppskatta…

Nu siktar jag på en Oscar till hösten.