För någon kväll sen zappade jag runt och hamnade i 10-årsjubileet av programmet Actors Studio. Där Hollywood-stjärnor blir intervjuade av James Lipton.
I jubileumsprogrammet visade de bland annat klipp från när olika kändisar svarar på de klassiska 10 frågorna som alltid ställs i varje program.
Det var kul att höra deras fyndiga, fantasifulla, fundervärda svar… och motsatsen.
Du kan läsa några exempel på stjärnornas svar genom åren HÄR.

Men sen började jag grunna på hur vitsig och spirituell man själv hade lyckats vara inför publik och med en tv-kamera i nyllet…
Det lär jag inte få reda på. Däremot har jag testat att svara på frågorna:

1. Vilket är ditt favoritord?
Skrattgrop
2. Vilket ord tycker du minst om?
Alarm
3. Vad tänder du på?
Humor
4. Vad gör dig avtänd?
Brist på självdistans
5. Vilket ljud älskar du?
En puttrande gryta
6. Vilket ljud hatar du?
Gnissel
7. Vilket är ditt favoritsvärord?
Fanihelvetes
8. Vilket yrke annat ditt eget skulle du vilja pröva på?
Hängmattetestare
9. Vilket yrke skulle du inte vilja utöva?
Clown
10. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud sade när du anländer till himlens portar?
Nu blev du allt snopen va? Men välkommen in ändå…

Vad skulle du svara?

Tänk guldklimpen Zlatan, som jag visst inte kan släppa. Jag menar vad är höna, vad är fjäder här? Namnet Zlatan kommer av zlato, som betyder guld på serbokroatiska. Visste föräldrarna Ibrahimovic hur framgångsrik sonen skulle bli när han fick sitt uppfordrande namn? Jag menar, hur kul är det att heta (Obs! Äkta efternamn!) Snäll i efternamn om man är dum, Villig om man är pryd, Snygg om man inte kan leva upp till det riktigt. (Ja, jag vet, det är den inre skönheten som räknas… Men ändå…)

Vi gick över tiden med vår son med det här. En teori som lades fram på fullt allvar av någon som tycktes oerhört initierad var att om man inte hade något namn klart vid tremånaders-deadline så skulle barnet få namn efter Kungen och Kronprinsessan. Alltså Karl XVI Gustav och Victoria. Ett majestät i Lomma, på skånska västkusten. Tänka sig.

När dagen D som i Deadline passerats ringde jag i panik till folkbokföringen för att förhindra att min son skulle få heta Karl XVI Gustav, eller möjligen den sjuttonde. Jag var redo att slåss. Fäkta mig blodig om nödvändigt. Jag menar, tänk vilka ständiga förväxlingar detta skulle innebära.

Hon i luren försäkrade mig lugnt och professionellt, även om jag hörde att hon inte trodde att jag hade alla hästarna i stallet, att det där med kungen hade hon aldrig förr hört (jag hade ju också tyckt att det lät lite konstigt, i och för sig, men man är ju journalist och då har man ju lärt sig att man ska fråga) och att deadline inte är så skarp att ett ersättningsnamn skickas ut eller att långvarigt fängelsestraff utmätes en minut över 00.00 dagen efter deadline. Och nej, barnet förblir inte namnlöst heller under resten av sitt liv. Dessutom jobbar inte folkbokföringstjänstemännen natt och och de lurpassar inte på medborgarna i väntan på att få skicka ut brevet om att DET NU ÄR KÖRT.

Själv är jag numera helt Agata. När jag var mindre ville jag inte vara Agata. Av förklarliga skäl. Lättrimmat är förnamnet. Och rimmet är inte till min fördel, om man säger så. En gång skulle jag uppge mitt namn till en telefonist som noggrant antecknade. Hon upprepar efter mig, och jag hör hur hon skriver. R-A-G-A-T-A, mmmmm… G-A-R… och så vidare. På fullt allvar, utan att undra om hon hört fel, utan att dra på ens ett smilband.

Vanligt, ovanligt eller totalt prettokonstigt? Ja, med ett ovanligt namn är det svårt att förbli anonym, vilket kanske präglar. Dessuom är man Den Enda, och vem vill inte vara speshell (engelska). Med ett vanligare namn behöver man inte sticka ut om man inte vill. Och det kan ju vara skönt, att få välja. Karl XVI Gustaf hade stuckit ut lite väl mycket i Lomma. Jag känner sånt på mig.

Apropå namn, läser om en kille som i sin lokaltidning läst om en flicka som ska få heta Bajramsa. Inte kul om man är tjejen. Så om familjen ska bo i Sverige hoppas jag att parenteserna skippar det namnet. (Min teori är att namnet är typ bosniskt och kommer från ordet Bajram, alltså bosniernas muslimska fastemånad Ramadan.) Läser också om en man vars fars lärare hette Julius Caesar Napoleon Håkansson. Hans föräldrar måste ha haft stora planer för honom. Och i finska telefonkataloger sägs det finnas några som heter Vessa Pennonen. För fler namn man undrar lite över, gå in här.

Vår blev en Jonathan, förresten.

Yiiippiii! Imorron är det tävling!!!

Den här tjusiga arrangemanget fick jag av sambon när jag fyllde år – nu är frågan bara hur många timmar/dagar det kommer ta innan jag lyckas få prakten att förvandlas till visset fnöske.
Finns det någon grönfingrad människa som tipsa hur man bäst håller liv i de här… (är det amaryllisar?) blommorna. Kallt vatten/varmt vatten, snitta stjälkar eller inte, placering osv. All blomomvårdnadshjälp tas tacksamt emot!

Igår hade vi potatismos till middag (inte bara) och plötsligt fick jag ett sånt oemotståndligt sug efter något jag inte ätit på säkert tjugofem år. Jag hämtade en flaska sirap, gjorde ett lite hål mitt i mosklicken och ringlade ner sirap i det. Åh så gott, jag flög bakåt i tiden och var tillbaka vid mammas köksbord hemma i Hörby. Men sambon kastade häpna ögon mot min tallrik och undrade vad sjutton jag höll på med? Sånt där hade de aldrig sysslat med under hans uppväxt i Blekinge. Är det någon annan som minns sirapsmos eller var det en mycket lokal företeelse i mitt barndomskök?  

Ingen klocka ringer här… den enda Lotta jag minns är hon i Merri Viks Lotta-böcker (jag har alla kvar!) Någon annan som minns Lotta Legs?