Skaru hänga me på en fika?

Igår kväll blev jag uppraggad av en främmande karl i bil.
Jag kom gående på väg hem när en taxi stannade. Chauffören vevade ner rutan och frågade efter X-gatan. Snällt förklarade jag och pekade. Och trodde det var det. Men icke.
”Jag tycker jag känner igen dig… du är nån konstnär va?” frågade chauffören.
Jag skakade på huvudet och förnekade all konstnärlig sammanblandning.
”Men kan vi inte en ta en fika ihop, du och jag” fortsatte chauffören. (Och blinkade med ena ögat – jag svär.)
”Äh… nä” fick jag ur mig och smet snabbt in i min port.

Innan jag somnade låg jag och funderade. Jag borde kanske inte blivit så sur och tyckt att chaffisen var skum och läbbig.
Kanske är det sånt här man får vara tacksam för nu när man är obotligt medelålders? Slumpmässiga och taffliga raggningsförsök på öppen gata från någon förbipasserande som tänker att den där kärringen är nog glad att bli bjuden på fika klockan elva på kvällen av en okänd gubbe…

I så fall föredrar jag nog att glida in i åldrandets osynlighetsbubbla i stället.
Och vill man bli synlig emellanåt kan man använda följande metoder:

Trevlig helg!

0Tweeta