Sökes: Personlig shoppingvårdare!

I helgen var jag ute på stan och shoppade. Ensam. Jag är en ensamvarg när det gäller att gå i affärer. Vill absolut inte ha en väninna med mig (utom för att fika, sen skiljs våra köpvägar åt igen). Jag njuter av att jaga solo och bara titta på saker som jag vill titta på.
Fast nu börjar jag bli seriöst tveksam till om jag klarar mig på egen hand längre. Beviset ligger i en påse av skam på mitt skrivbord:

De här köpte jag i lördags. Och nu undrar jag: Hur tänkte jag då?
Jag hade spanat in dem i ett modereportage. Det stod att de var ett av ”höstens fynd” och fotomodellen såg ut att trivas jättebra i dem på någon irländsk hed.
Så då galopperar jag lydigt iväg och rycker åt mig sista paret av ett par… hotpants i tweed! När skulle jag ha dem? Chansen att jag någon gång denna vinter kommer att luta mig mot en gärdsgård på en irländsk hed med hotpantslämpliga tonårsben är tyvärr minimal…
Jag måste nog skaffa en personlig shoppingvårdare. Som kan daska till mig i huvudet alternativt ruska om mig rejält när jag börjar fingra på något helfel plagg och skrika: ”Släpp, släpp! Nu har tant blivit lite klädgalen igen!”

På tal om sällskap när man shoppar. I Expressens söndagsbilaga läste jag om män som följer med sina fruar eller flickvänner till klädaffären. Sex män fick ge sina bästa tips på hur de ”överlevde shoppingrundan”. Här är ett förslag:

Själv följer jag gärna med sambon och är smakråd till honom. Men aldrig att jag skulle ta med honom på min shopping! Nån måtta på att följas åt genom livet får det vara, jag drar gränsen vid provhytten.

Hur shoppar du helst – ensam, i par eller i flock?

Nu ska jag gå och lämna tillbaka mina minishorts. Men paljettvästen jag köpte tänker jag minsann behålla – så det så!

0Tweet