Tänk om jag blivit en buffla?

Äntligen har jag tid att skriva en snutt – för jag måste berätta en grej som ligger och gnager sen helgen.
I lördags gick jag in på ett kondis för att köpa kakor med hem (nya livet har inte riktigt kommit igång än efter nyår).
Då händer en av följande två scenarier.
Min version:
”Jag går in genom dörren alldeles efter en annan kvinna. Vi ställer oss sida vid sida vid glasdisken och tittar fundersamt på kakorna ett bra tag. Den andra kvinnan verkar behöva ännu längre tid på sig att välja, så jag går fram till kassan och beställer mina kakor: ”En äppelgömma och en dajmbiskvi tack!” (Den ena var faktiskt till sambon!)
Plötsligt hör jag en försiktig röst bredvid mig: ”Såg du inte mig?”
Jag tittar förvirrat på henne, pratar hon med mig?
”Va?” frågar jag.
”Såg du inte mig när jag gick in före dig? Jag bara undrar om jag blivit osynlig eller?” fortsätter kvinnan.
När det sjunker in att hon anklagar mig för att ha trängt mig börjar jag genast ursäkta mig och förklara trehundra gånger att det absolut inte var min mening, jag trodde att hon inte var klar att beställa och så vidare.
Kvinnan ler milt, men en glimt i ögonen får mig att undra om hon tror mig. Jag skyndar ut med min kakpåse.”
Osynliga damens version:
Jag går in på ett konditori, med en kvinna hack i häl. Precis när jag ska köpa mina kakor går hon helt fräckt fram till kassan och beställer. Hallå, syns jag inte eller? Vad är det med folk? När jag sade till henne började hon urskulda sig om att hon inte trodde att jag var klar än, men det var väl bara sånt som den sortens buffliga typer brukar hitta på. Hon fick brått ut i alla fall, skämdes antagligen – med all rätt!”

Frågan är vem som har rätt? Jag hoppas det är jag. Ärligt talat tänkte jag aldrig tanken att jag gick före, jag var helt säker på att första kvinna med klart kakval var den korrekta turordningen till kassan. Tänk om hon velat mellan semla och muffins i tjugo minuter, skulle jag ändå stått och väntat?
Samtidigt finns det en oro. Tänk om jag av okänd anledning håller på att förvandlas till en armbågig buffla som knuffar sig fram genom livet. Hjälp! Jag avskyr ju såna!

Och så har jag dåligt samvete. Förlåt igen, osynliga damen om det var mitt fel – jag lovar att aldrig göra om det och straffa mig själv genom att portförbjuda mig från alla kondis nästa helg.

Vad tror du? Är det buffla-varning på mig?

0Tweet