Tomheten efter första tomaten
Titta noga – det här är det första ätbara jag odlat fram i hela mitt liv. Och förmodligen det sista.
Jag fick en tomatplanta av en väninna i början av sommaren. Sen dess har det varit ett evigt pjoskande med den där växten. Trivs den på vår balkong? Är det för varmt eller kallt? För soligt eller skuggigt? För blött eller torrt i krukan?
Men jag gav mig sjutton på att utmana mina svarta blomdödarfingrar och få fram åtminstone en enda jäkla tomat.
Igår var tomaten mogen att skördas. Stolt knipsade jag av den och visade upp för sambon.
”Bonde söker beröm!” uppmanade jag.
”Oj, vad duktigt!” sade sambon och utstötte andra lämpliga hyllningsläten.
Sen var det dags för den stora höjdpunkten. Att äta upp skörden:
Jag tog första klyftan och mumsade i mig.
”Vad tyckte du?” frågade sambon nyfiket.
”Jag tycker att… den borde smakat godare”, sade jag besviket.
För det var en besvikelse. Efter allt besvär hade jag förväntat mig en smakexplosion av hemodlat och solmoget – tomaternas tomat!
Ärligt talat smakade min tomat inte ett dugg bättre än en plastförpackad holländsk cocktailsläkting.
Min korta karriär som balkongbonde är härmed över. Hädanefter samlar jag min skörd i varuhusets frukt&grönt-disk.
