Iiiii… en knapp!

De flesta av oss har någon slags fobi – mer eller mindre allvarlig och mer eller mindre udda. En av de mer ovanliga är knappfobi – även kallad koumpounofobi.
En av de 75 000 drabbade är brittiska Gillian Linkins, 22. Hon kan inte vara i samma rum som någon som har kläder med knappar. Själv bär hon bara plagg med blixtlås och säger i en intervju: ”Att röra en knapp är som att ta på en kackerlacka. Det känns smutsigt, äckligt och fel.”

Annons


Har man fobi mot riktiga kackerlackor kallas det entomofobi (rädsla för insekter) – vilket påminner mig om en tjuvlyssning som min sambos mamma berättade i helgen. På väg hem från Mallorca hörde hon två svenska damer sitta på flygplatsen och diskutera baggar:

Dam 1: ”De andra hade tydligen haft kackerlackor på rummen, vilken tur att vi slapp såna.”
Dam 1: ”Ja, allt vi såg var ju såna där bruna skalbaggar…”

Ibland är det bäst att leva i salig okunnighet.

Själv har jag fobi mot malar – och jag tänker INTE lägga in en bild på en mal. Men jag menar alltså de flygande malarna, typ fjärilar med fula färger, och inte fiskarna. Det kallas mottefobi och jag vet inte varför jag har det. Men det är något med de där luddiga och fladdrande krypen som får det att krypa iskalla kårar i mig. Malarna är det värsta med sommaren, speciellt om det kommer in en mal i sovrummet. Då rusar jag ut och lägger mig på soffan direkt.

Vilken fobi lider du av? Och vad har den för tjusigt namn? Det kan du kolla på den här listan
 

Senaste kommentarer

  • Isak Kristensen: kan du trolla med en stor svart sopsäck som är stor med mej snälla
  • imran khan 69: Nice dresses would like to see my wife wearing in dance parties and flirt.
  • Josefine: Vet inte riktigt om jag har en fobi men med tanke på mina reaktioner så brukar jag säga att jag har det....
  • Pierre: Pinsamt är Cougars och män som söker lycka via materiella ting. Att istället för gymkort åka skateboard vid...
  • Bilus: vad heter Evas Blogg???? länka gärna…

Etiketter




  • Acrofobi, blir det nog som jag lider av då, rädsla för höjder. Och Acarofobi- Rädsla för insekter som sticks (i mitt fall getingar och spindlar, JA de sticks, eller bits i alla fall). Knasigt vad märkliga saker man kan ha fobi för, och att det finns namn för det!!!

  • Jag är livrädd för höjder Vilket är ett SYORT problem då vi bor på 4de våningen

  • Hmm, jag har flera fobier som inte finns med på den där listan. Hur ska man tolka det, tro? Jag menar, listan var ju inte direkt kort, och ändå finns inte mitt med där. Jag måste vara jättekonstig.

    Kul att min gratulationskort kommer till användning! Hoppas din kompis blir glad.

  • Tack för boktipset!

  • Usch, jag har alla möjliga sorters fobier, den ena värre än den andra. Värst är nog flygfobin… som gör att jag tar mig genom Europa med tåg och bil. Trist men sant.
    Kram!

  • Studentalet är färdigt nu och jag tror att det blir bra, näsdukar lär jag ha med mig en hel hög 🙂 Jag har nog ingen fobi direkt, inte vad jag kan komma på med rak arm. Ha en trevlig kväll!

  • J.

    Jag lider visserligen inte av det, men jag måste bara säga att ”Sesquipedalophobia- Fear of long words.” är lite småtaskig! 😉

  • Cia

    Min fobi är Trypanophobia och den har ställt till med en massa besvär i mitt liv på senare tid.

  • Haha, det gör mer ont att bli biten av ett blixtlås än en knapp 🙂

    Var rädd för allt; mörker, vatten, hundar, men har slutat med sånt, begränsar.

  • Knappfobi, det var väl det märkligaste. Haha!

  • God morgon! Fobier är jätte jobbigt för den som drabbats. Ha en skön dag!

  • Jag struntar i listan, men broar över vatten är hemska. Kramar…

  • har du fått min adress? 🙂

  • Knappar?!Låter knäppt haha 😛 Jag har Apiphobia,panik när jag ser en geting!!!Kul lista :)PS.Mycket underlig dröm du hade,att hon finns oxå.Skumt!

  • Sabina

    Jag hatar knappar…dom är vidriga o jag mår illa bara jag tänker på dom.

  • Charlotte

    ebba: Jag har nog också blivit lite acrofobisk på äldre dar, får svindel istället för att njuta av utsikter.
    Att ha det gott: Vilken tur i alla fall att du inte bor i en skyskrapa på typ femtiofjärde våningen, jag bor på tredje och det känns högt nog.
    Malin: Eller ett originellt unikum, en vit fläck på medicinkartan som forskarna skulle älska att studera! Jag blir nyfiken – vilka fobier har du egentligen?
    Junitjej: Varsågod!
    Camilla: Flygfobi har jag också – hmmm, upptäcker att jag har fler och fler rädslor. Varför kan man inte få en fobi som kan vara till nytta – till exempel snaskofobi, rädsla för att gå nära godis.
    Jeanette: Lycka till med talet!
    J.: Haha, den var verkligen inte snäll, men det kanske finns en förkortning?
    Cia: Usch ja din stackare, sprutor är jobbiga.
    Hanneles paradis: Grattis till dig att du kunde sluta med att vara rädd!
    Pelle: Det finns mycket konstigt – jag såg ett program om en tjej som var rädd för rör…
    syren: Absolut, den som lider av svår fobi kan verkligen få sitt liv begränsat och bör söka hjälp. Idag finns det ju till exempel KBT-behandling som ofta är effektiv.
    Gisan: Fobi för broar kallas Gephyrophobia.
    Anna: Ja, det har jag. Vinsten är på väg.
    Bitte: Hoppas det blir en någorlunda getingfri sommar, de kan ju sticka någonstans tycker man…

  • Hahaha! Skrattade högt åt din väninna och taxiresan!
    :o)
    Men stackars människa som har knappfobi… lite lättare då att undvika min skräck; hajar! Kul lista – måste kolla noggrannare för jag hittade inte hajar någonstans.
    Hajfri, solig eftermiddag önskar jag dig!

  • Hm ormar är jag inte förtjust i men fobi?

  • iktiufobi har jag… (rädsla för fiskar)

  • Birgitta

    Jisses, vilken lista över fobier! Själv lider jag av fobi för malar, harkrankar och att åka buss. Tror det är det hela. Sen är jag förstås rejält mörkrädd, efter att för några år sedan vaknat av att ett spöke stod lutat över mig i sängen.

    Håller helt med dig Charlotte ang. malens vedervärdiga beskaffenhet. Även harkranken får mitt blod att frysa till is och tårarna att komma. Jag VET – den är inte farlig! Men det har absolut ingen som helst betydelse! Harkrankar är vidriga och det känns som jag ska dö varje gång jag tvingas vara i närheten av en. Vilket en stackars kompis märkte när vi semestrade i Rom för ca 10 år sen. Vårt hotellrum fick besök av nämnda flygfän och medan jag låg panikslagen i sängen med lakan över huvudet jagade min kompis, uppkliven på en skranglig stol, harkrankar runt i rummet. Till slut var hon nog rätt trött på mig. Men ut kom dom. Eller, till himlen. Eller var dom nu hör hemma.

    Bussfobin har jag grunnat mycket över. När började den? Och varför? Tillfällen jag minns att skräcken ökat:

    1) Min dåvarande sambo och jag sitter på bussen på väg från S:t Anton till flygplatsen 1988. Det är en tidig januarimorgon – beckmörkt ute – och vägarna är isiga och hala. Bussen är stor och tung och kan välta hur lätt som helst. Resan tar en evighet. Övriga resenärer verkar kolugna och lyssnar på musik i hörlurar, sover, småpratar. Jag är chockad över deras uppenbara brist på förståelse av situationens allvar.

    2) Är i Portugal med några kompisar 1992. En dag tar vi lokalbussen till en liten by med marknad. Bussen skumpar fram på slingriga vägar utan räcken. Ja ni vet precis hur det är. När vi är tillbaka i Albufeira har jag lovat Gud allt möjligt bara vi överlever bussturen.

    3) Värsta hittills: Landar på Kreta med mina föräldrar 1995. Har i förväg kollat om det finns några berg man ska över på väg från flygplatsen (Heraklion) till Rhetymnon. Resebyråtjejen har svarat nekande. Nej, inga berg. Fasan stiger när jag i fjärran ser berg som ser väldigt höga ut, just när bussen rullar ut från flygplatsen. ”Vi ska väl inte upp på de där?” frågar jag mamma. ”Nej det kan jag inte tänka mig”, säger hon. Ett par timmar senare stapplar jag svimfärdig ur bussen, med träningsvärk i armar och axlar efter att krampaktigt ha hållit i en av bussens ledstänger hela resan. Blundat och tittat, illamående, gråtfärdig. Övertygad om att vi alla kommer att dö under denna mardrömsfärd. Hela semesterveckan sen funderade jag på alternativa transportmedel tillbaka till flygplatsen. Men det fick bli bussen ändå, och det var inte riktigt lika hemskt på tillbakavägen – bara nästan.

    Förutom dessa bussturer har jag åkt på åtskilliga andra. Både längre och kortare. Många utomlands, delvis i berg. Varför ökar busschaufförerna farten innan en kurva? Nobelpriset till den som vet svaret. Ni vet hur det är. Bussen tuggar sig uppför en sluttning, man bara väntar på att bromsarna ska lägga av och bussen kana baklänges, vill inte ens tänka på vart. Plötsligt möter man en skock får. Eller en ännu bredare buss på en bergsväg där man egentligen inte kan mötas. Vägarna är dåliga, och det finns inget som tar emot om busseländet skulle sladda till och kana mot eller välta över stupet… Bussens innandöme låter som det håller på att skramla sönder. Mitt i allt detta sitter turister som inte verkar begripa att vi alla svävar i dödsfara. Eller heter det livsfara?

    Min bussfärdsrädsla har accelererat och efter Kreta kollar jag alltid mycket noga eventuella bergs existens på kommande resmål. Har inget emot berg som sådana, inte heller är jag höjdrädd. Det är känslan av att vara utlämnad åt någon annan, inte ha kontroll, som ger mig panik. Särskilt när säkerheten inte är på topp, vare sig vad gäller fordon, vägar eller körsätt.

    Eventuellt har min fobi något att göra med att jag hela min skoltid åkte buss till och från skolan. Ute på landet, inga berg förvisso men… i många år en rödbrusig chaufför som luktade sprit och inte alltid körde som han skulle. Han hade mörka solglasögon oavsett årstid, och när han tog av dem mötte man ibland hans blick i backspegeln – usch. Han var ingen man ville bli lämnad ensam med, men det är en helt annan historia.

    Är det inte mina skolbussminnen har jag kanske dött i en bussolycka i ett tidigare liv.

  • Cia

    ASGARV! Ja godisfobi vore inte så illa. Fast det är klart… det är ju en fobi först när det begränsar… Det skulle antagligen betyda att man inte kan gå och handla, gå på fest etc… och då vore det ju mindre kul igen.

  • Vet inte riktigt om jag har en fobi men med tanke på mina reaktioner så brukar jag säga att jag har det. Min fobi är för malar och helt ärligt har jag ingen aning om hur det gick till. Då jag var liten tyckte jag bara att de var äckliga och ville att de skulle hålla sig borta men ju äldre jag blev ju starkare reagerade jag på de. Idag blir jag livrädd så fort jag ser en och springer iväg så fort jag kan och börjar nästan gråta, speciellt då de flyger efter, och känner hur hjärtat riktigt rusar i bröstkorgen och jag börjar skaka då de kommer närmare än 1½ meter. Sitter jag vid skrivbordet och de där små kommer farande försöker jag hysteriskt och tjutandes vifta bort de och blåsa bort de.

    Har ingen aning om hur det blev så. x_x Kan inte ens minnas att jag varit med om något som skulle kunna få mig att reagera så, pappa kan inte heller komma på något.