Höger! Håll till höger!

Titta noga på bilden. Lugnt vatten, sorgfri semestereftermiddag. Härligt, eller hur? Mmmm… Jag vet. Det trodde jag också när bilden togs. Då sprallade ännu mina opedikyrerade sommartår i vinden, diamanterna på silversandaletterna gnistrade och vi var ännu lyckligt ovetande om det som väntade…

Gdansks kanaler, historisk Lech Walesa-mark, för några veckor sedan. Vi hyr ett lite halvlöjligt åk som det nedan, fast rött. Ser ut som en folkasnurra som sjunker.

- Vi tar en med motor”, insisterar Christian glatt. Det blir mycket roligare då!

Det blev det. Not…

Innan vi far iväg uppmanar uthyraren oss att alltid hålla till höger i kanalerna. Jag är förste kartläsare med en liten kanalkarta beredd. Christian är Le kapten. Jonathan ser väldigt brydd ut.

Vi försöker lirka:

- Det här är jätteroligt, Jonathan!

Ja, så puttrar vi iväg enligt mina anvisningar. Jaha, där passerade vi den lilla ön. Där är den kanalen…

När vi rundat nästa ö är vi plötsligt ute på lite skumpigare vatten. Här känns livet på sjön inte lika nuttigt längre. Se bilden.

Men vi anar inte oråd. Inte ens skogen av kranhalsar, den breda kanalen som ser ut som ett hamninlopp, får oss att misstänka att kartläsaren missat nåt. Lite läskigt dock med svallvågorna när vuxna båtar passerar oss. Det kan man se på mina sammanknipna tår. Men semester ska väl vara lite av ett äventyr… Hi, va de går!

När vi passerar varven tittar byggarna mycket. När vi passerar hamnpolisen kommer de ut och ställer sig på kajen och tittar mycket. Och jag märker det, att de tittar mycket, jag menar ovanligt mycket. Men just då har Christian styrt över till motsatta kajen för att i närbild visa Jonathan hur en oljetanker ska byggas. Och jag ser att poliserna tittar mycket och säger nervöst:

- Håll till höger! De tittar för att du inte håller höger!

Så Christian styr tillbaka över till den ursprungliga sidan. Och så puttrar vi vidare. I högertrafik. Ön, som sett rätt liten ut på kartan, verkar ju vara en bjässe. Men, vi ska ju runt den för att komma tillbaka till uthyrningen. Visst, det är ett par smågrejor på kartan som inte stämmer. Några broar på lite fel ställen, en kanal som inte finns. Men, fattar vi läget? Att vi är på väg runt Gdansk istället för att puttra runt en stund i stadens kanaler. Naj. Vi fattar inget. Vi är på semester med nerkopplade hjärnor. Putter, putter, putter…

Eftersom vi försöker komma runt den förbannat stora ön styr vi in i en kanal där segelbåtar står parkerade och jag skriker för full hals till en seglare, för Le kapten vågar inte stänga av motorn av rädsla att inte få igång den igen:

- Kommer man igenom här?

För det ser smalt, igenvuxet och grunt ut.

Seglaren mimar nåt länge i bullret, jag anstränger mig att läppläsa, medan vår Le kapten försöker få båten att stå stilla och skriker åt mig att hålla i stolpen, medan seglaren mimar vidare och jag ler vänt, nickar maniskt för att visa att jag verkligen förstår och för att visa att Polen runt och Ironman som kombinationssport i en sjunkande folkasnurra faktiskt är riktigt trevligt.
Jag uppfattar i alla fall nåt med ”.. man kan ta sig igenom, men det kan bli svårt…”. I och för sig är inte vi dom som är dom, vi bangar inte för svårigheter. Men, nu har en hyrd båttimme blivit tre. Vi vänder motvilligt.

Förbi hamnpoliserna igen alltså, som nu inte bara tittar långhalsat, utan även viftar. Jag uppmanar återigen Christian att hålla höger. (Som tur var, var polisernas båt inte på plats när vi passerade). Sen ett båtvarv till… Då ser vi varvsarbetarna springa ut till kajen med mobilkamerorna i högsta hugg. Och så börjar de fotografera… Oss. Vi är sevärdheten. Plötsligt tjuter varvssirenenen.

- Oj, säger Christian, det måste ha börjat brinna någonstans.

När jag tittar upp ser jag kranföraren vinka ivrigt till hälsning. Tjutet är ett hej.

- Värst vilken uppståndelse det blev, säger jag efter att ha lett och vinkat till varvsfolket som en annan Jacquline Kennedy på Eriksgata i diamantsandaletter.

Tillbaka i ankdammen. Här flyter turisterna runt i sakta mak i sina löjliga åk. Båtarna finns också som svanar och ankor. Medan vi har sett undergången i vitögat. Ute bland de stora grabbarna.

Uthyraren verkar mycket glad att se oss. Eller så är det båten. Han hade kanske trott han aldrig skulle få se sin båt igen, när timmarna tickade iväg. Jonathan är nöjd att ha fast mark under fötterna. Vi är rätt blöta av svallvågorna. Men det får man ta.

Jag snackar lite karta med uthyraren. Att den inte var helt rätt, visst, borde uppdateras, kanske. Han ber att få titta. Tittar på kartan. Tittar på mig.

- Ni har varit ute i den internationella frihamnen. Där alla varven ligger. Det är strängt förbjudet. Ni ska vara glada att ni inte fick böter. Eller sjönk…

0Tweet