Och ingen hör dina skrik…

Första morgonen hemma efter semesterresan och jobbedag härom morgonen och allt går oooooeeeeerhööööört långsamt. Hur var det nu man gjorde? Just det, stiga upp från sin ljuvliga bädd, alltså lyfta hela kroppen med egen kraft och gå iväg ut i verklighetens råa karghet med en nerkopplad hjärna. Eller om man ser det från den ljusa sidan, vilket jag missade: det ska bli fantastiskt spännande att ta tag i alla nya utmaningar som denna färska dag kan tänkas bjuda på. Oj, vad jag längtar…

Till slut lyckades jag ställa mig upp i alla fall, gå in i duschen. Jaha, kläder också, ja. Och var finns de bland alla ouppackade väskor, bagar och shoppingkassar som bilen fyllts upp med under den gångna månaden och som kvällen innan bara ställts in över hela vardagsrummet?

Glömmer äta frukost.

Men, så är jag äntligen på väg och lyckas stämpla in. (Ja, vi stämplar nämligen här. ”E de på riktigt?!” har empatiska vänner utbrustit, för jo, associationerna går ju onekligen till fabriksvärlden. Men det är faktiskt inte så dumt alls. Du jobbar dina timmar och jobbar du över, ja då har du dem tillgodo). När jag kommer är det visst redan lunch. För dem som redan jobbat en halv dag då. Och att jag faktiskt siktade på niosnåret, verkligen jobbade mot det målet, det fastnar inte på stämpelkortet. Det kan jag däremot tycka är lite gammalmodigt. Annars pratar man ju alltid numera om att det är tanken som räknas.

Min dator sover djupsömn. Bergen på skrivbordet tornar upp sig. Ingen hör mina skrik på hjäääälp om nåt går snett, för korridorena ekar i princip tomma. De är ju på semester. Deras liv leker.

Semester är härligt. Men är det värt det? Före semestern är ett helvete med allt som ska fixas, ordnas, packas, inte glömmas. Och så kommer man tillbaka, nerstängd i hjärnan och då ska man inte bara jobba som vanligt utan också hinna ikapp världen, hemma och på jobbet. Kraften som man sugit i sig har man snabbt bara mycket vaga minnen av.

Kanske kan man ta semester på låtsas istället. Det gjorde vi en sommar. Ofrivillgt, men ändå. Hägrande bilsemester. Alla farväl tagna. Morgonen då färjan ska gå stannar bilen mitt i en korsning. För att inte starta igen. Bilen kräver en reservdel från annan ort för att vilja dela vår Europaresa. Tre dar ska det ta.

Jahapps. Vad gör vi nu…? Ska vi jobba igen nu då? Nääää… Ska vi ringa folk och säga till att vi inte rest iväg som vi sa? Näää, för bökigt. Vi bestämde oss för att stanna i stan och vänta på reservdelen och med fördragna rullgardiner hoppades vi att ingen skulle komma på oss, nu när vi bara hade låtsassemester. Men dagarna blev underbara. Allt var ju klart och nu var vi bara lediga med massor av egen tid att njuta av. Inga plikter. Jag rekommenderar verkligen låtsassemester.

Och nu anfaller äntligen jättesolarna på Pererik&co´s väderkartor. De kära bloggkollegorna Charlotte och Gunilla prickade helt rätt när de kryssade sina semesterveckor. Jag hoppas att de njuter ända ner i tårna. Och även gör det för oss som tappert upprätthåller samhället under tiden.

0Tweet