Tanten trodde hon var cool…

Mode och medelålder är inte alltid lätt att få ihop. Speciellt när det är retrotrender som man är tillräckligt gammal för att ha upplevt innan. Jag funderade på det när jag läste om några av vårens modemåsten:

* Peacemärken
* Utsvängda jeans
* Våfflat hår
* Blommiga kläder
* Gladiatorsandaler

Vilket skulle betyda att man ser ut ungefär så här:

Är jag 40+ och går ut så på stan finns det två möjliga reaktioner:
1. Folk tycker att jag är en hipp tant som hänger med i modesvängarna.
2. Folk tror att jag sett ut på det viset i flera decennier ända sen det var modernt första gången – och bara råkat bli lite modern igen.

Men å andra sidan, vem bryr sig om vad folk tycker. I helgen köpte jag nya jeans med vida ben – vilket är mycket mer smickrande för benen än de smala sugrörsfodralen, om man har ben som är tjockare än sugrör. Första gången jag hade på mig jeansen undrade jag vad det var för konstigt swishande. Tills jag tittade ner och upptäckte att det var tygmassorna runt anklarna som lät när de stötte emot varandra. Det var ett tag sen man hörde det…

Och sen blir det kanske ett halsband med peacemärke. För det är en symbol som tål att återupprepas. Visste du förresten att fredssymbolen fyller 50 år i år? Den skapades av textildesignern Gerald Holmton 1958, och inspirerades av semaforflaggtecken för N (Nuclear) och D (Disarmament) inuti i en cirkel (jorden). Tecknet användes första gången 4 april 1958 under en antikärnvapendemonstration i England.

Senaste kommentarer

  • imran khan 69: Nice dresses would like to see my wife wearing in dance parties and flirt.
  • Josefine: Vet inte riktigt om jag har en fobi men med tanke på mina reaktioner så brukar jag säga att jag har det....
  • Pierre: Pinsamt är Cougars och män som söker lycka via materiella ting. Att istället för gymkort åka skateboard vid...
  • Bilus: vad heter Evas Blogg???? länka gärna…
  • Shino: Hhahahah, stackars dom som har tatuerat in sitt stjärntecken. Nu blir det definitivt förvirrat .

Etiketter



Annons

  • det där påminner mig om förr, rena hippi hysterin, haha, vilka tider, utsvängda byxor, morsan var galen, dem fastnade i cykelkedjan hela tiden roligt med minnen kram biggan

  • haha, det blir nog inget med det här och inte jeans med vida ben heller 🙂

  • Vilken rolig blogg du har!

  • Jag har aldrig gillat utsvängda byxor,men symbolen peacemärke det gillar jag.

  • åh, äntligen kanske det kommer komma byxor som gör att jag slipper se ut som en uppåner-vänd kon vilket skulle bli resultatet om jag pressade ner mina höfter i ett par stuprörsjeans

  • Väntar bara på den perioden när det var modernt med en neonrosa strumpa, en neongrön, svart kavaj, massor med halsband / armband och halva huvudet rakat, halva huvudet blonderat/tuperat…
    Nejvisstja… det har aldrig varit riktigt, riktigt inne…??
    *S*
    En psyko-blandning av punk, synt och Madonna…??
    Huvva…
    ;o)

  • Ingegärd

    Kommentar till ”tanten trodde hon var cool….”
    Satt och pratade med några yngre tjejer en gång och fick då höra en av dem anse att vi överåriga ”tanter”, var femtiofem då, Nåja vi skulle låta de yngre ha sitt mode ifred. Kunde ej låta bli att knäppa lite lätt på deras näsor och fråga vem det var som burit detta mode först. Som tonåring på sextiotalet tror jag att vi kan kalla modet vårt sa jag. Fick motvilligt medhåll om att det kanske var dom unga som kopierade ett redan använt mode. Men trenden fortsätter ju hela tiden. Modet går igen o igen, Kul var det i alla fall att bli anklagad för att härma de unga. Ha! kram Ingegärd.

  • Ma

    Är nu 62 år och jag klär mig precis som jag vill..modet nu hade jag redan på 70-talet så det känns lite ”om igen” klä dig som du vill och skit i att du är 40+ det har väl ingen betydelse…mina barn har i alla fall inte klagat inte mina unga väninnor heller…va som du vill och känner för…kram tant Ma

  • Den stilen har jag aldrig anammat (förutom de utsvängdda brallsen ;)) ,fastän man var med på den tiden.Det är inte *jag* Gillar inte heller stupisar,ska va lite svaj i bena!Korta och muskliga ben är inte snyggt i dem,iaf inte mina ben.Intressant om fredssymbolen,nästan lika gammal som jag*L*

  • Ja hejja jeans med utsvängda ben. Man ser ju inte klok ut i stuprören. 😛

  • Charlotte

    biggan: O ja, det minns jag också – byxben i cykelhjuls-fällan! Kram Charlotte
    Hanneles paradis: Man ska välja vad man trivs i, det finns inget värre än att gå i kläder man känner sig obekväm eller utklädd i.
    Pelle: Tack, vad glad jag blir! 🙂
    syren: Peacemärket är fint – på mer än ett sätt.
    Petra: Jag vet precis vad du menar… det har varit lite konformat här också när jag försökt pröva sugrörsjeans.
    Storsan: Men så såg ju jag också ut en period på 80-talet – fast mitt hår var svartfärgat och tuperat i en trasslig hövolm a la skatbo.
    Ingegärd: Haha, vilken underbar historia! Ja dom unga ska inte komma och tro att det är dom som hittat på allt! 🙂 Kram på dig!
    Ma: tack för dom kloka orden, man ska va som man vill, det är helt rätt! Kram!
    Bitte: Då är du ju i gott ålderssällskap med fredssymbolen! Och svaj i benen är bra, fast helst i byxbenen…
    Snusans inredningsblogg: Håller med dig! 🙂

  • inger

    Ja det var ett roligt inlägg men ibland undrar jag när mänskligheten ska sluta fundera på vad andra har på sig eller hur andra ser ut….har man inget annat att lägga sin energi på.

  • Birgitta

    Och jag som just gett bort mitt gamla halsband med peacemärke till min systersondotter! Fast det gör sig klart bättre på en 12-åring än en .. hm.. 40+are 🙂

    Jag gillade aldrig 80-talsmodet, mer än några enstaka detaljer. Värst var axelvaddarna, de grälla färgerna och den bombastiska, entoniga musiken… oavsett om den framfördes av svartklädda depprockare där allt gick i moll, av svulstiga rockband eller av permanentade solariebruna pudlar med pannband.

    Men visst, det gjordes bra musik också. Som Bruce Springsteen, Michael Jackson, Madonna…

    Plötsligt är jag tillbaka på 80-talet. Aerobics med kompisarna, lunch på salladsbar, flanera på stan och köpa nya stora plastörhängen – kanske permanenta sig hos innefrisören i Malmö…
    På kvällen middag (gärna entrecote, pommes & bearnaise) på krogen, sen Sodom, Lundia, AF eller någon nation i Lund. Eller Savoy, Seaside, Troccan, Kramer, Etage, Privé, Backstage, KB i Malmö…

    70-talet – mitt favoritdecennium Agnethas
    ”vingar” som alla tjejer klippte sig efter. Fransar på kläderna. Mellanöl. Lära för livet och Onedinlinjen på tv, Leva och låta dö & Mannen med den gyllene pistolen på bio… Suzi Quattro, David Cassidy, Bonnie Tyler, David Bowie, Hot Chocolate… Ballroom Blitz, Lady Bump och Dancing Queen…

    Vi hade virkade sjalar över axlarna och de smala tonårsbenen i Gul&Blå- eller Puss&Kram-jeans… Silverpolo och broderade tunikor… På händerna skrev vi namnen på de killar vi var kära i. Skriften blev självlysande i discoljuset…

    Vi drack hemska blandningar av spritskvättar stulna från föräldrars barskåp och gömde shampoflaskorna i buskarna…

    Första kyssen i en bil utanför kompisens hus, av skolans snyggaste kille som just blivit Min…

    Moviestar, Love is the drug, Gökboet, vita plaststövlar med platåsula, minikjol, sött läppglans…

    Jag är glad att jag var med då.

  • Blommiga kläder hoppar jag över…
    utsvängda byxor.. nja.. lite lätt utställda kanske….
    wåfflat hår- ja när man har tid,
    peacemärken – jepp, det kan jag tänka mig. Gladiatorsandaler… nja. jag vill ha klack!

  • Ett peacemärke ska genast införskaffas! Vet du förresten när man är i medelålder? Det är när man kännar sig som 18 på kvällen och vaknar upp och känner sig som 118 😉 Kramar…

  • Charlotte

    Inger: Jag fröstår vad du menar – men samtidigt är det väl mänskligt att bry sig om både stort och smått, det na behöver ju inte utesluta det andra.
    Birgitta: Tack för en underbar nostalgitripp – känner igen mig i det mesta… 🙂
    Linda: Det är väl precis vad mode handlar om – att plocka bitarna man tycker passar en och strunta i resten.
    Gisan: Haha – då har jag varit medelålders ett bra tag!

  • Ha ha… vilken härlig teckning! 🙂
    Nja, jag skulle nog också skippa en del av vårens modetrender… de där jättevida byxorna tycker jag inte är snygga, i alla fall inte då det gäller jeans – men det sjuka är att man vänjer sig ju med allt och i sommar går man säkert omkring med vida byxben som (precis som du skriver) låter när de möts nedtill. 🙂
    Ha det gott!

  • Jag hänger inte med i trender. Till viss del gör jag det ju oavsiktligt genom att köpa något som är på modet, men jag gör det för att jag tycker det är snyggt. Hjärntvättad som man ofta blir.
    De smala jeansen har jag dock tvärvägrat, det ÄR inte snyggt helt enkelt, garanterat inte på mig iaf, så att nu få en rapport om att det är dags att vända på det igen (det var ju bara en tidsfråga) så blir jag glad. Hellre hippie än stuprör på jeansbenen. Kanske att någon blomma kommer krypa sig in, i mer diskret form isf, men det andra kommer nog gå mig förbi.

    Trevlig helg!

  • Eva

    Oh nej, jag vill INTE ha tillbaka den där 70-tals stilen. Minns med skräck en ful grön plyshoverall med dragkedja och utsvängda ben som jag hade. Och de där batiktröjorna. Så nej tack, det vill jag inte ha tillbaka!

  • Bibbi

    Minns allt som står skrivet peacemärket utsvängda brallorna, batiktröjorna. Killarna skulle vara långhåriga. Jag är 56 idag det modet står mig fortfarande upp i halsen. Det är för mig den flummiga och schaskiga stilen. Där alla gick omkring med haschpipan i handen och man brydde sig inte att uppfostra barnen heller. Fri uppfostran kallades det.
    Ha en bra sommar

  • Birgitta

    Tack Charlotte!!

    Jag tror man fastnar för den tidsepok som är när man själv är 13-14-15 år, när en ny spännande värld öppnar sig. Kompisar blir ännu viktigare, likaså musik och artister, man lever liksom med i allt på ett annat sätt än före puberteten. 1976 fyllde jag 14 år, och musiken, artisterna och allt annat från då har en särskild plats i mitt hjärta.

    Säkert spelar det in att jag hade turen att uppleva väldigt roliga saker under min tonårstid. Minnena är enbart positiva och dessutom starkare än många minnen som kommit senare. I tonåren är ju allt, inte minst känslor, väldigt färgrikt och levande. Allt kan hända, man lever här och nu.

    Jag gillar också 70-talet för att det fanns en annan medvetenhet då. Det var t.ex. självklart att kvinnor inte halvnakna skulle titta fram genom ett bildäck i en annons. Inte för att det inte förekom, men det diskuterades och tidsandan var att ”så här ska det inte fortsätta”. Man trodde man kommit en bit på väg, och att det aldrig kunde gå tillbaka till hur det var innan… hm. 😉

    Hasch fanns då liksom nu, men idag är det betydligt fler ungdomar som testar droger. Fri uppfostran gillar inte jag heller, men varken jag eller någon jag känner ”utsattes” för någon sådan så jag vet inte hur vanligt det var egentligen… Idag har vi ju ”curlingföräldrar” som väl inte är så mycket bättre.

    Sen kom 80-talet med reklam i radio och tv, köphysteri, godisaffärer poppade upp överallt och lade grunden till feta barn liksom den plötsligt allestädes närvarande läsken och colan. På pubar serverades ölen plötsligt ur guldkranar, festerna på nationerna blev pråligare, jazz- och rockkvällar fick stryka på foten för baler och ”Club Casanova”… Föredrag om hur man tjänar mycket pengar ersatte solidaritetsaftnar, herrmiddagar med strippor blev comme il faut, man drack sötsliskiga drinkar istället för öl, yuppies dök upp som om de bara legat under en sten och väntat. Expediter började säga ”ni” till kunderna som om vi återgått till 1800-talet trots att de flesta var överlyckliga över du-reformen. Flickor med plisserade kjolar och höghalsade blusar, pojkar med vattenkammat hår och kostym sa att ”chefen alltid vet bäst” och USA var landet alla ville till. Alla skulle ha råd att köpa allt och skuldsatte sig för att ha två bilar, hus och kunna resa… Krasch sa det sedan.

    Den backlash som kom vad gäller kvinnans frigörelse och möjlighet att existera på lika villkor som män, upplever jag började på 80-talet men manifesterades på 90-talet. Inte minst genom MTV där attraktiva kvinnor framställda som våp vars enda funktion är att behaga och hetsa upp män, slingrar sig runt mer eller mindre oattraktiva/motbjudande män som sjunger hånfulla radängor fulla av kvinnoförakt.

    Något som är obegripligt för mig är hur två stereotyper som vi skrattade åt på 70-talet idag anses hur häftiga eller ok som helst. Först har vi den typiske hallicken med hatt, guldhalsband, solglasögon och allmänt töntig stil. På 70-talet var en sådan man fullkomligt omöjlig att ta på allvar, han ansågs oattraktiv, ointressant, löjlig, trist, inte ens värd att nämna förutom som kul figur. Idag är han Kung, åtminstone i vissa kretsar! vilket t.ex. gett spin-off effekter som programmet ”Pimp my ride” – en omöjlig titel för en 70-talsmänniska. Hur gick det till? Sen har vi killen som på 70-talet hade stora polisonger, halvsunkiga kläder, konstig stil med t-shirt utanpå mönstrad skjorta, allmänt kymig uppsyn… på 90-talet började denna typ kallas Nörd och blev cool. T.ex. genom band som Nirvana och ett gäng filmer. Jag fattar ingenting… 🙂

    Men, jag tycker inte att allt var bättre förr eller att allt är dåligt nu. Absolut inte. Det går ju framåt hela tiden, även om det inte alltid verkar så när man tittar på enskilda fenomen. Jag är glad så länge jag får hänga med och uppleva nya tider och ha åsikter om dem! 🙂